Gruppträff 4

Vår grupp träffades i Haga på ett trevligt café. Vi hade med oss var sin bild som vi diskuterade kring. Varför vi tyckte om just den bilden som vi hade med oss. Till slut valde vi Christels bild "Kackel" en oljemålning av göteborgskoloristen Ragnar Sandberg.

Vi gjorde en djupare bildanalys kring frågorna:

1. Vad ser vi här?
2. Vad symboliserar detta?

Vi fortsatte att diskutera hur ett konstprojekt i barngrupp kan se ut. Hur vi kan arbeta med barn och konstbilder.

• Börja med en upplevelse med barnen, gå på konstutställning, muséum, fotografera etc.
• Att ha konstböcker tillgängliga för barnen.
• Avbilda en målning där barnen jobbar med olika material - tekniker, som de känner väl till.
• Barnen kan måla en gruppbild tillsammans och göra en gemensam berättelse.
• Måla - skapa till musik.
• Göra en collagebild av tidningsbilder där barnen fortsätter att måla med färger/kritor.
• Samla bilder i en låda, egna hemifrån, fotografier
• Göra en bildanalys med öppna frågor. Diskutera detaljer, känslor etc.

Vi hade mycket trevligt och alla var väldigt pratglada. Ser fram emot nästa gång när vi skall hem till Christel i Stenungsund.

Föreläsning med Christian Fabbi 2 april

Christian är otroligt engagerad och uppfylld av Reggio Emilia filosofin och sitter med i en grupp som arbetar fram en ny läroplan. Han säger att målet är att sätta barnet i centrum och det säger all pedagogik i världen. Men skillnaden är att vi arbetar med projekt där det är barnets nyfikenhet som är den lärande motorn. Människans hjärna är programmerad nyfiken. Men också den vuxnas nyfikenhet. Barn ser när de vuxna verkligen är intresserad och att de inte låtsas vara det. Man skall se till att det finns utrymme för nyfikenhet.

Han tyckte att samlingen var en bra plats att ha dialog med varandra. Känna att den vuxne och andra barn är intresserade av vad man säger. Bra för språket - språkutveckling och intelligens hör ihop. Om man som vuxen tror och litar på barnens förmågor, att barn kan, så ökar chanserna för barnet att klara av saker. Han sa vidare att barn har förmågan att själva lära, de är kulturskapare. Barns förmåga är medfödd. För oss pedagoger handlar det mer om att medforska inte lära ut. Varje lärprocess startas av en händelse. För varje händelse kommer att söka en förklaring. Man söker svar på två sätt

• rationellt
• fantasiförklaring

för vuxna är det två olika processer. För barn hänger det ihop, ett kognitivt- och ett fantasiinnehåll. När barnet har sin hypotes kan man upptäcka det tillsammans. Det händer nya saker igen. Utgår man från barnens nyfikenhet tar det aldrig slut...

Föreläsningen handlade om hur de arbetade med projekt på ett djupare plan. Att det är viktigt att ställa generativa frågor till barnen och till oss själva i arbetslaget. Om vi inte aktivt ställer oss frågor ser vi inte barnens frågor. Det är också viktigt för att projektet skall leva vidare. 

Stinas uppgift "Vårbäck"

Funderade länge på vad jag skulle skapa. Så en dag när vi hade en skogsutflykt till det "hemliga stället" med barnen på avdelningen, infann sig starka vårkänslor. Vi var tvungna att gå över en liten porlande bäck, över stock och sten. Fåglarna kvittrade och det luktade vår. Och då slog det mig plötsligt att det var den här platsen jag ville imitera, återskapa och nyskapa på mitt sätt. Så jag bestämde att mitt alster skall heta "vårbäck".

Jag plockade fram olika material som hönsnät, silkespapper, limpistol, limstift, kartong och lite naturmaterial som vi hade plockat i skogen.  

Jag tänkte inte på hur det skulle bli från början, utan gick mer på känslan och försökte återskapa "vårbäcken" efter min fantasi.
Limmade först fast silkespapper på kartongen
för att få en skogsbakgrund, och la upp höns
nätet, uppifrån och ner.

Jag trädde in silkespappret i hönsnätet och

klistrade fast naturmaterialet med limpistolen.

Hur ser "vårbäcken" ut om natten?

Vad händer om jag tillför ljus?

Jag satte dit en ljusslinga som fick sticka

ut ur hönsnätet

(blev inspirerad av workshopen

med ljus och skuggor).

Det känns som bäcken har

fått nytt liv (transfigurering).

Nu gjorde jag vårbäcken själv i lugn och ro, för att åter känna känslan. Det var jätteroligt att se hur det växte fram utan att jag hade någon plan, det bara blev. Så här skulle man mycket väl kunna göra med barnen på avdelningen. Skulle vara spännande att se processen.