Jag blev otroligt inspirerad av studiebesöket i Konsthallen. Jag trodde inte att tankeverksamheten skulle infinna sig som den gjorde, eftersom jag inte tidigare betraktat konst på det sättet. Att bara få stå i lugn och ro och låta alla sinnen få arbeta. Det var roligt och berikande att reflektera och utbyta tankar med varandra när vi gick runt och tittade på de olika konstverken och bilderna.
Konstverket av Wim Botha berörde mig verkligen. Det var gjort på plats i frigolit, som jag först uppfattade som gips. Även fast konstverket var stort och spritt på stor yta så hörde det hela ihop. Det fanns ett djup, skapelsen var på vär någonstans och det var full aktivitet. Jag kunde se hästar, änglar fåglar och galjonsfigurer som var uppfyllda av beslutsamhet. Det kändes väldigt religiöst, himlen hade öppnat sig. Ju längre jag begrundade verket desto verkligare blev det. Jag rycktes med, ville följa efter. Konstverket kändes ljust, positivt och kraftfullt.
Det skulle vara roligt att ta med barngruppen till Konsthallen för att just titta på Wim Botha´s konstverk. Att ge barnen upplevelser i form av att se på "annorlunda" konst skulle säkert vara inspirerande för barnen. Man skulle kunna fotografera det och ta med det till förskolan. Här kan barnen i små grupper få utlopp för sina tankar och känslor. Barnen skulle kunna få jobba med frigolit och få inspiration utifrån upplevelsen och fotografiet.
Världskartan av Reena Saini Kallat med alla ihopkopplade sladdar, trådar och taggtråd var imponerande. Kartan kändes först positiv för mig - förutom de knastrande ljuden - att hela världen hänger ihop. Det är inga långa avstånd från punkt A till punkt B. Vi människor behöver och är beroende av varandra. Sen fanns det andra mörka infallsvinklar som trafficing, vilket är spännande hur olika man kan uppfatta saker och ting, det är upp till betraktaren.
Jag tror att kartan skulle kunna inspirera barnen med alla sladdar och trådar som blev mönster. Idén kan man ta med sig till förskolan. Där barnen kan jobba med sladdar, trådar och snören på en tom vägg, se och höra deras reaktioner och vad de gör med materialet. Det är en spännande tanke.
Bilderna av Zarina Bhimji kändes mörka, missmodiga, ingav inget hopp, ingen framtid bara dåtid. Jag fick känslan av att längta ut till friheten och livet. Livet är som en tunn tråd som är lätt att ramla av. Dessa bilder skulle jag inte välja för barnen. Jag vill delge barnen positiva känslor som kan inspirera arbetet i ateljén. I de målningar som barnen gör själva på förskolan, utgår de från sina egna erfarenheter. De är oftast positiva som förmedlar glädje och kärlek med glada färger. Man kan diskutera kring de bilder eller kort på målningar som man väljer till barnen. De kan också välja att ta med en bild hemifrån som de har en asossiation till. Barnen får lyssna på varandra hur de tänker kring bilden. Vad är det för färger, skuggor man ser och sedan få återskapa sin egen bild av motivet.
Det lutar åt att ta med barngruppen till Konsthallen så de får uppleva konstverket av Wim Botha.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar