Föreläsning med Christian Fabbi 2 april

Christian är otroligt engagerad och uppfylld av Reggio Emilia filosofin och sitter med i en grupp som arbetar fram en ny läroplan. Han säger att målet är att sätta barnet i centrum och det säger all pedagogik i världen. Men skillnaden är att vi arbetar med projekt där det är barnets nyfikenhet som är den lärande motorn. Människans hjärna är programmerad nyfiken. Men också den vuxnas nyfikenhet. Barn ser när de vuxna verkligen är intresserad och att de inte låtsas vara det. Man skall se till att det finns utrymme för nyfikenhet.

Han tyckte att samlingen var en bra plats att ha dialog med varandra. Känna att den vuxne och andra barn är intresserade av vad man säger. Bra för språket - språkutveckling och intelligens hör ihop. Om man som vuxen tror och litar på barnens förmågor, att barn kan, så ökar chanserna för barnet att klara av saker. Han sa vidare att barn har förmågan att själva lära, de är kulturskapare. Barns förmåga är medfödd. För oss pedagoger handlar det mer om att medforska inte lära ut. Varje lärprocess startas av en händelse. För varje händelse kommer att söka en förklaring. Man söker svar på två sätt

• rationellt
• fantasiförklaring

för vuxna är det två olika processer. För barn hänger det ihop, ett kognitivt- och ett fantasiinnehåll. När barnet har sin hypotes kan man upptäcka det tillsammans. Det händer nya saker igen. Utgår man från barnens nyfikenhet tar det aldrig slut...

Föreläsningen handlade om hur de arbetade med projekt på ett djupare plan. Att det är viktigt att ställa generativa frågor till barnen och till oss själva i arbetslaget. Om vi inte aktivt ställer oss frågor ser vi inte barnens frågor. Det är också viktigt för att projektet skall leva vidare. 

Stinas uppgift "Vårbäck"

Funderade länge på vad jag skulle skapa. Så en dag när vi hade en skogsutflykt till det "hemliga stället" med barnen på avdelningen, infann sig starka vårkänslor. Vi var tvungna att gå över en liten porlande bäck, över stock och sten. Fåglarna kvittrade och det luktade vår. Och då slog det mig plötsligt att det var den här platsen jag ville imitera, återskapa och nyskapa på mitt sätt. Så jag bestämde att mitt alster skall heta "vårbäck".

Jag plockade fram olika material som hönsnät, silkespapper, limpistol, limstift, kartong och lite naturmaterial som vi hade plockat i skogen.  

Jag tänkte inte på hur det skulle bli från början, utan gick mer på känslan och försökte återskapa "vårbäcken" efter min fantasi.
Limmade först fast silkespapper på kartongen
för att få en skogsbakgrund, och la upp höns
nätet, uppifrån och ner.

Jag trädde in silkespappret i hönsnätet och

klistrade fast naturmaterialet med limpistolen.

Hur ser "vårbäcken" ut om natten?

Vad händer om jag tillför ljus?

Jag satte dit en ljusslinga som fick sticka

ut ur hönsnätet

(blev inspirerad av workshopen

med ljus och skuggor).

Det känns som bäcken har

fått nytt liv (transfigurering).

Nu gjorde jag vårbäcken själv i lugn och ro, för att åter känna känslan. Det var jätteroligt att se hur det växte fram utan att jag hade någon plan, det bara blev. Så här skulle man mycket väl kunna göra med barnen på avdelningen. Skulle vara spännande att se processen.

"Den farliga resan" av Tove Jansson

Tarja gick igenom barnbilderbokens historia. Berättelsen om "Askungen" hittades i Kina år 800 f.kr. Vem kunde tro det! "Askungen", "Törnrosa", "Rödluvan och vargen" etc. var sederlärande/uppfostrande böcker. Sensmoralen var t.ex. att man skulle lyssna på sin mor och far, inte gå med främmande människor, för då kunde det gå illa. Först berättades sagorna muntligt, mestadels av kvinnor, innan det blev barnbilderböcker.

Barnbilderböckerna har en själslig rening - katarsis. Karaktärerna är tydliga i sina roller och barn känner igen sig i detta.

Genom sagan kan barnet:

• sätta ord på sina känslor
• utvecklas känslomässigt
• utveckla språket
• stärkas i sin identitetsutveckling

Sen var det dags att göra en bildanalys av "Den farliga resan". Jag hade läst den innan och var väl inte jätteförtjust. Ingen bok jag spontant skulle läsa för barnen. Boken handlar om tristess, skräck, katastrofer, äventyr och ett lyckligt slut, där hon till sist kommer hem.

Vi delades in i grupper och skulle analysera ett uppslag i taget i en viss ordning. Min grupp fastnade länge på första uppslaget, på den denotativa och den konnotativa nivån,

• vad ser vi?
• vad symboliserar detta, vad står bakom?

Det var intressant och roligt att höra allas olika analyser och tolkningar. Vi hann bara nudda vid den konstrukvistiska nivån,

• historisk kontext
• kan vi se klassaspekter?
• genusperspektiv?
• vad händer med oss på ett djupare plan?

Till sist blev det ett spännande slut när Tarja berättade om Tove Janssons livs historia. Efteråt kunde man se tydliga paralleller mellan hennes liv och bilderna, det blev så intressant, boken fick en annan betydelse.

Eget arbete 5, den pedagogiska miljöns betydelse för det skapande arbetet

Taguchi Lenz (1997) menar att miljön är den "tredje pedagogen", grundtanken är att förskolemiljön skall kunna erbjuda något annat än hemmiljön och att barnen skall kunna utnyttja miljön och föremålen i den på sina egna villkor. Materialen skall finnas tillgängliga på en höjd som passar barnet och exponeras i barnets synfält. Barnen skall ha tillgång till en mängd material som "normalt" inte finns eller som inte är tillåtet att leka med hemma.

Det gäller att arbetslaget har samma barnsyn, att vi pedagoger har en stark tilltro till barnets förmågor. Miljön skall vara välkomnande och tillåtande och präglas av öppenhet, delaktighet och att barnen har möjlighet till att få vara ostörda vid behov. Det skall också finnas en struktur där barnen tydligt kan se vad man kan jobba med. Materialet skall vara synligt och lättillgängligt för barnen på deras nivå, för att uppmuntra barnens eget skapande. Om allt material är tillgängligt så tillåts barnen att bli kompetenta. Lär vi barnen från början hur man använder t ex en limpistol, verktyg mm så blir de säkra användare och självständiga.

Jag har fått en större medvetenhet när det gäller miljöns betydelse för verksamheten. Jag ser det tydligast på barnen hur de blir påverkade. Barnen på min avdelning har blivit mer kreativa fått inspiration och tycker det är roligt att testa, undersöka och pröva olika material. Och framförallt har de blivit mer självständiga och fått ett större självförtroende, barnen vet att de kan.

Grupparbete i baslag 3 - Sokratiska samtal kring den pedagogiska miljön.

Vi hade grupparbete på Anuchkas förskola Berget i Mölndal. Det var halt och regnigt men vi kom fram till slut. Vi började med att gå runt på avdelningarna och reflekterade lite kring den pedagogiska miljön. Sedan samlades vi i personalrummet och medan vi fikade tittade vi på bilder från Solgläntans förskola.
Vi kom överens om att utgå från Sokratiska samtal med en frågeställning och ett mål:

Frågeställning: Hur upplevde vi den pedagogiska miljön på Solgläntans förskola.
Mål: Att samtalet skall flyta på.

Vi hade samtal om den:
synliga pedagogiska miljön - arkitektur, möblering, material, planlösning.
osynliga pedagogiska miljön - förhållningssätt, synsätt på barn/vuxnas roll/kunskap och lärande.

Alla rum på Solgläntans förskola var väl genomtänkta med utmanande material och möbler som var anpassat efter barnens utveckling och behov. Det fanns många olika stationer med mycket material, men lite av varje. Mycket av materialet som ett-åringarna får undersöka och pröva står framme. Det fanns en röd tråd genom alla avdelningar där man tillåter barnen att bli kompetenta. Var sak hade sin plats och man såg tydligt vad barnen kunde jobba med. Vi tyckte att det var många positiva intryck på en gång och det var svårt att ta till sig allt men ett väldigt inspirerande studiebesök. Vi pratade om att dokumentationen satt högt upp på väggen, var den till för föräldrarna eller barnen? Om bilder sitter för högt upp blir det inga samtal och samspel mellan barnen. Men det fanns säkert en tanke bakom...

Vi pratade om betydelsen av att pedagogen lyssnar på vad barnen är uppfyllda/intresserade av och bekräftar dem. Att pedagogen sitter på ett ställe med barnen vilket skapar arbetsro. På det viset ser man vad barnen är intresserade av och kan göra förändringar efter deras behov.

Vi tänkte på att det är mest den pedagogiska innemiljön som utbildningen och studiebesöken handlar om. Vi saknar samtal om den pedagogiska utemiljön som oftast också behöver utvecklas. Att barnen får samma möjligheter ute som inne till lärsituationer.

Till sist samtalade vi om att det fanns stora skillnader i den pedagogiska miljön på Anuchkas förskola. Hennes avdelning Fjärilen var inbjudande, med små rum i rummet, här fanns en tanke med möblering och material på barnens nivå. Vi pratade om miljöns betydelse, barnsyn och kompetens.

Utvärdering:
Samtalet flöt på, vi kompletterade varandra. Alla fick prata lika mycket och det blev intressanta samtal. Vi hade ingen samtalsledare, det var vi lite till mans. Alla var delaktiga och det var roligt.
Tack Anuchka för en trevlig kväll och dina jättegoda muffins!

Introduktion av nytt material eget arb. 4

Jag ville introducera ett nytt material som jag själv känner till och tycker är kul att arbeta med. Jag besökte yngre avdelningen 1-3 år som ligger bredvid vår avdelning. Jag "lånade" två flickor som båda är 2 år. Barnen kände jag sedan innan vilket var en trygghet för dom, det blev ingen konstig situation. De hade aldrig prövat på ritkol innan så det kändes spännande att göra aktiviteten, hur skulle de reagera? Jag lade ett stort papper tvärs över bordet med barnen sittandes mitt emot varandra. Barnen blev nyfikna och tyckte det var kul att följa med in i ateljén. De tog på sig sina förkläden och när jag precis hade lagt asken med kolkritor på bordet säger Vilja "vad heter de?" och pekar på asken. Jag säger "kolkrita" och ger dem varsin kolkrita.

Vilja tar kritan och gör stora rörelser i cirklar
Nadaa tittar på kritan och ritar sedan med
små korta rörelser fram och tillbaka.

Vilja säger "titta här, jag bor" pekar med kritan,
hon fortsätter "Nadaa bor annanstans", visar mig vägen
med fingret där hon ritat.
Hon säger vidare och pekar "en liten hund".
Nadaa säger "hunden" och pekar på ett streck på pappret.

Vilja smakar lite försiktigt på kolkritan och säger sedan
"en spis målar jag, mamma packar ner mina saker".
Nadaa säger under tider hon ritar "kommer mamma".

Vilja går ifrån bordet och hämtar en tallkotte och en hushållsrulle som hon sedan tidigare har målat med flaskfärg. Börjar leka med kotten och hushållsrullen på bordet och ritar sedan på rullen.
Nadaa visar kolkritan att hon vill lägga tillbaka den i asken.
Tittar sedan på sina fingrar som är svarta.
Vilja avslutar också och lägger sin krita i asken.



Nu är intresset för kolkritan borta, de börjar springa omkring i ateljén. Jag säger att aktiviteten är slut.
Aktiviteten höll på ca 10 min. Vad var det som gjorde att de tappade fokus. En anledning kan vara att jag tog glättat papper som fanns i ateljén. Detta gav inte samma effekt som ett matt papper hade gjort. Antagligen kändes det som att rita med en vaxkrita, då blev det kanske inte lika spännande.

Observation tillfälle 2
Vid andra tillfället var bara den ena flickan närvarande vid aktiviteten, den andra flickan hade inte kommit när vi började. Skulle det göra någon skillnad att flickan som varit mer styrande inte var närvarande? Jag la fram ett matt papper denna gång,  för att se om det skulle bli någon skillnad på aktiviteten. Jag la kolkritan på bordet och sa "titta kolkrita".

Nadaa tog kritan och gnuggade den fram och tillbaka.

Hon prövar att dra med små bestämda rörelser.

Är koncentrerad och fokuserad på det hon gör.

Papperet blir svartare och svartare. Vid några

tillfällen tittar hon på mig och skrattar men säger

inget. Hon stryker med fingrarna på målningen.

                                               

Nadaa fortsätter att dra kolkritan fram och tillbaka.

Hon trycker så hårt att kritan går mitt itu och försöker

sätta fast den igen. Tittar på mig när det inte går.

Stryker med händerna på det som hon målat,

undersöker, känner och funderar över vad som händer,

tittar sedan på sina svarta händer. Hon försöker torka av sig

på sitt förkläde och ger mig sedan kritan. Jag säger att

"nu går vi och tvättar våra svarta händer". Hon nickar. 

Aktiviteten höll på i ca 10 minuter denna gång också. Men aktiviteten kändes mer koncentrerad och lugn. Mycket beroende av att den andra flickan inte var närvarande. Detta var synd på ett sätt, för hon tillförde så mycket energi och språket smittade av sig på den andra flickan. Båda aktiviteterna var mycket intressanta och roliga att göra med så små barn. Man ser verkligen att små barn är otroligt kompetenta.

Inspirerande miljö på Solgläntans förskola

Var på studiebesök på Solgläntans förskola. Rummen signalerade tydlighet, struktur, utmaningar, kreativitet, skapande, rollekar och möjlighet till samspel mellan barnen och de vuxna. Miljön berättade om tilltro till det nyfikna och kompetenta barnet. Det fanns inte mängder av material vilket jag tycker gör ett rörigt intryck. Det fanns mycket att välja på, men lite av varje sak.

Materialet var "uppdukat" på ett inbjudande sätt. På 3 års avdelningen fanns duplo på låga bord där barnen kunde mötas från alla håll. Duplobitar fanns inte i mängder liggandes i backar utan låg på bordet tydligt och inbjudande. Allt material låg väldigt strukturerat men kändes ändå väldigt tillåtande. Beroende av tema tar pedagogen fram en sak i taget, t ex akrylfärg en period, vattenfärg nästa osv.

Bord med duplo där barnen får
tillfällen att samspela och mötas

   

Inbjudande miljö med lite material