Examinationsuppgift Vt-2012

Det har varit två händelserika terminer! Och bara det här att kunna skriva på bloggen hade jag aldrig kunna drömma om innan jag började läsa. Jag har också utvecklats otroligt mycket i min roll som förskollärare, vilket är det viktigaste att kunna tillföra verksamheten och barnen mer. Jag är mogen att möta andra utmaningar som att t ex ta in konsten i förskolan. Det som fick mig att öppna ögonen för "ovanlig" konst (i mina ögon), var när vi gjorde ett studiebesök på Göteborgs konstbiennal och tittade på samtidskonst. Denna fantastiska skulptur av hästar i rörelse förändrade min syn på samtidskonst. Från att varit så abstrakt till att bli så levande. Jag såg och kände saker som jag inte trodde att jag kunde.

Nu söker jag efter konsten,
betraktar och undrar hur den
har uppkommit.
Detta var dåtidens samtidskonst
ett golv från år 800 e. kr. Detta
skulle också kunna vara konst
av idag.
Ett korsikanskt kyrko golv.




Vi har haft givande och roliga diskussioner i våra baslagsräffar, där vi har pratat mycket om miljön "den tredje pedagogen" och om förhållningssätt. Vi har försökt vid några tillfällen att ha sokratiska samtal i gruppen med olika framgång. Det var en bra erfarenhet och jag har prövat det på barnen. Vi har besökt varandras förskolor och skola och få ta del av varandras arbetssätt och fått en inblick i våra organisationer som sett väldigt olika ut. T ex hur tillåtande och engagerade förskolecheferna/rektorn är i omställningsarbetet med Reggio Emilia filosofins tankar. Det har varit ett inspirerande möte.

Jag funderar hela tiden kring miljön. Hur skall vi i arbetslaget få det funktionellt och estetiskt tilltalande. Barnen skall kunna känna och se möjligheter, få utmaningar och att bli intresserade av materialet. Vi har haft för mycket material framme och intrycket har varit lite rörigt. Det skall vara struktur där man tydligt kan se vad man kan göra. Besöket på Solgläntans förskola gav mig mycket inspiration. Här fanns struktur och det var estetiskt tilltalande. Det var inte massor av material, det var många stationer men med lite material på varje station.

Tarja Häikiö skriver att rummen präglas av ett medvetet ställningstagande där varje rum har sin funktion. Rummet skall spegla en människosyn där barnet kan känna sig kompetent, vara självständiggörande och utvecklingsskapande. Förhållningssättet skall stimulera kreativitet och upplevas tryggt. Hur får man till den "goa" atmosfären där allt flyter? Att göra rent penslar och ställa tillbaka på "rätt" plats, så det

ser inbjudande ut för den/dom som kommer efter.

Var hittar man balansen. Vi prövar oss fram ser vad barnen är fokuserade på, intresserade av, möblerar om, tar bort material och lägger till annat. Det måste få ta tid! Tarja säger att förhållningssätt kräver att man är beredd att jobba med sig själv att man hela tiden växer som person. Samtidigt är det roligt att inget är beständigt, man aldrig blir färdig. Arbetet är föränderligt hela tiden och byter skepnad. Som pedagog utvecklas man hela tiden.

Jag reflekterar mycket kring hur jag lyssnar på barnen, att vara fokuserad och verkligen höra vad de vill. Många gånger kan jag tycka det är svårt att hålla fokus, när alla vill prata samtidigt och få uppmärksamhet. Ann Åberg och Hillevi Lenz Taguchi beskriver: Hörstyrka är att man måste lyssna hela tiden på vad alla pratar om. Jag förundras hela tiden av hur kloka och uppfinningsrika barnen egentligen är. Innan jag gick utbildningen till atelierista, såg och hörde jag inte på djupet vad barnen var uppfyllda av, vad de egentligen gjorde. Rigmor Lindö skriver att inta ett medvetet barnperspektiv innebär att lyssna på barn och försöka förstå deras perspektiv.

Jag har blivit mer medveten om hur viktigt det är att stärka barnen i det som dom är intresserade av. Se det positiva och förstärka det så de kan växa i sig själva istället för att lägga fokus på det negativa. Hillevi Lenz Taguchi menar att den viktigaste uppgiften för pedagogen är att ge barnen förtroende, uppskattning och bekräftelse. Detta måste garanteras barnen. Det kan kännas som en självklarhet men jag måste hela tiden påminna mig själv om att se det positiva.

Det är nödvändigt att barnen är delaktiga i verksamheten, att de får besluta om vilka regler vi skall förhålla oss till, att de skall kunna påverka verksamheten i viss utsträckning, få rösta på olika alternativ. På vår avdelning har barnen själva kommit med förslag på regler som vi skrivit tillsammans. Åberg och Taguchi säger att pedagogerna har ansvar att ge barnen möjlighet att vara delaktiga och kunna påverka sin vardag. Vi har stor makt som pedagoger. Hur mycket inflytande ger vi barnen egentligen? Hur mycket lyssnar vi på vad dom vill? Det handlar om tillit och att respektera varandra och se varandras olikheter.

Innan utbildningen var jag inte så fokuserad på vad det fanns för material och hur man kunde experimentera med det. Jag började utforska materialen med barnen och vi höll på en hela höstterminen. Det var jätteroligt att börja jobba med lera, papier maché och annat återvinningsmaterial. Barnen arbetade en lång period med lera som de prövade olika tekniker med och vi lärde oss att använda slickers. det har varit otroligt inspirerande att se hur barnen har varit uppfyllda av detta. Jag själv har utvecklats mycket tillsammans med barnen.

Det var helt magiskt att få pröva ett nytt material för två 2-åringar och dokumentera detta. Vi prövade kolkrita och det var så spännande att se hur olika de utforskade materialet. Jag har fått större insikt om hur jag pratar med barnen om deras bildskapande. Som Stina B säger kan man som pedagog ibland vara osäker på hur man pratar med barnen om deras bilder. Man vill säga något som uppmuntrar och som glädjer barnen, inte att de skall bli bedömda. Numer säger jag inte att en målning är fin utan försöker t ex istället säga "Vilka underbara färger! Vill du berätta om din bild? Karin Wallin skriver att kommenterar vi barns bilder varje gång med ett slentrianmässigt "så fint" visar vi vem som är smakdomare och vet skillnaden mellan vackert och fult.

Jag tycker det kan vara svårt att ställa de "rätta" utvecklande frågorna så barnen kommer vidare i sitt tänkande och görande. Enligt Fabbi skall frågorna komma av sig självt. Man måste ha tänkt igenom projektet innan. Och skapa nya generativa frågor efter barnens samtal med pedagogen. Han säger att som pedagog handlar det om att förbereda sig. Att det är underbyggt med ett djupt lyssnande. En djup demokrati - respekt för vad barnen tänker. För mig handlar det mycket om att träna och träna om igen i att se och lyssna på vad barnen är uppfyllda av. Träna mig på att observera. Att reflektera mycket i arbetslaget och ställa generativa frågor till oss själva. Vad skall vi ha för material? Var/när skall vi göra det? Hur skall vi arbeta med barnen? osv

Hur kommer jag att arbeta som atelierista? Jag tycker det är väldigt roligt att jobba i ateljén med bildskapande, olika tekniker och material. Förhoppningen är att det skall bli en gemensam ateljé för huset på 6 avdelningar där vi fyra kollegor som går utbildningen samtidigt skall på något sätt ha ansvar för den. Min uppgift blir också att dokumentera där layouten får en viktig roll. Hålla i små projekt och ha workshops med våra kollegor. Atelieristan har också en central roll som medforskare, utmanare, bekräftare och bevittnare. Att få pröva- ompröva, testa undersöka material med barnen. Drömmen är att få jobba med små grupper. Och få tillägna mig de kunskaper och reflektioner jag gjort. Jag vill ut och upptäcka världen med barnen, gå på konstutställningar, ta in bilder som vi har samtal och reflekterar kring, ta in vackra saker som inspirerar barnen. " Estetiken behöver inte vara vacker. Men estetiken berör". Vea Vecchi Ta in konstnärer, andra yrkeskategorier som t ex ljussättare m.m. Svårigheter kan vara att man måste ha stora grupper annars blir belastningen stor på de andra pedagogerna. Det kan också vara svårt att vara själv med både dokumentation och vara medskapare. Organisationen kan också vara en svårighet om man inte får gehör för sitt arbete. Arbetet kan utvecklas om man hittar forum till reflektion och samtal. Och håller sig ajour med samtida forskning.


Referenser

Litteratur:

Braxell, Stina: Skapande barn - att arbeta med bild i förskolan. Lärarförbundet 2010.

Häikiö, Tarja: Barns estetiska läroprocesser; Atelierista i förskola och skola. Kompendium. Göteborgs universitet 2007.

Lenz Taguchi, Hillevi: Varför pedagogisk dokumentation? Stockholm 1999.

Lindö, Rigmor: Det tidiga språkbadet. Lund 2009.

Wallin, Karin: Pedagogiska kullerbyttor. Stockholm 2003. 

Åberg, Ann & Lenz Taguchi, Hillevi. Lyssnandets pedagogik. Stockholm 2005.

Föreläsningar

Gruppträff 4

Vår grupp träffades i Haga på ett trevligt café. Vi hade med oss var sin bild som vi diskuterade kring. Varför vi tyckte om just den bilden som vi hade med oss. Till slut valde vi Christels bild "Kackel" en oljemålning av göteborgskoloristen Ragnar Sandberg.

Vi gjorde en djupare bildanalys kring frågorna:

1. Vad ser vi här?
2. Vad symboliserar detta?

Vi fortsatte att diskutera hur ett konstprojekt i barngrupp kan se ut. Hur vi kan arbeta med barn och konstbilder.

• Börja med en upplevelse med barnen, gå på konstutställning, muséum, fotografera etc.
• Att ha konstböcker tillgängliga för barnen.
• Avbilda en målning där barnen jobbar med olika material - tekniker, som de känner väl till.
• Barnen kan måla en gruppbild tillsammans och göra en gemensam berättelse.
• Måla - skapa till musik.
• Göra en collagebild av tidningsbilder där barnen fortsätter att måla med färger/kritor.
• Samla bilder i en låda, egna hemifrån, fotografier
• Göra en bildanalys med öppna frågor. Diskutera detaljer, känslor etc.

Vi hade mycket trevligt och alla var väldigt pratglada. Ser fram emot nästa gång när vi skall hem till Christel i Stenungsund.

Föreläsning med Christian Fabbi 2 april

Christian är otroligt engagerad och uppfylld av Reggio Emilia filosofin och sitter med i en grupp som arbetar fram en ny läroplan. Han säger att målet är att sätta barnet i centrum och det säger all pedagogik i världen. Men skillnaden är att vi arbetar med projekt där det är barnets nyfikenhet som är den lärande motorn. Människans hjärna är programmerad nyfiken. Men också den vuxnas nyfikenhet. Barn ser när de vuxna verkligen är intresserad och att de inte låtsas vara det. Man skall se till att det finns utrymme för nyfikenhet.

Han tyckte att samlingen var en bra plats att ha dialog med varandra. Känna att den vuxne och andra barn är intresserade av vad man säger. Bra för språket - språkutveckling och intelligens hör ihop. Om man som vuxen tror och litar på barnens förmågor, att barn kan, så ökar chanserna för barnet att klara av saker. Han sa vidare att barn har förmågan att själva lära, de är kulturskapare. Barns förmåga är medfödd. För oss pedagoger handlar det mer om att medforska inte lära ut. Varje lärprocess startas av en händelse. För varje händelse kommer att söka en förklaring. Man söker svar på två sätt

• rationellt
• fantasiförklaring

för vuxna är det två olika processer. För barn hänger det ihop, ett kognitivt- och ett fantasiinnehåll. När barnet har sin hypotes kan man upptäcka det tillsammans. Det händer nya saker igen. Utgår man från barnens nyfikenhet tar det aldrig slut...

Föreläsningen handlade om hur de arbetade med projekt på ett djupare plan. Att det är viktigt att ställa generativa frågor till barnen och till oss själva i arbetslaget. Om vi inte aktivt ställer oss frågor ser vi inte barnens frågor. Det är också viktigt för att projektet skall leva vidare. 

Stinas uppgift "Vårbäck"

Funderade länge på vad jag skulle skapa. Så en dag när vi hade en skogsutflykt till det "hemliga stället" med barnen på avdelningen, infann sig starka vårkänslor. Vi var tvungna att gå över en liten porlande bäck, över stock och sten. Fåglarna kvittrade och det luktade vår. Och då slog det mig plötsligt att det var den här platsen jag ville imitera, återskapa och nyskapa på mitt sätt. Så jag bestämde att mitt alster skall heta "vårbäck".

Jag plockade fram olika material som hönsnät, silkespapper, limpistol, limstift, kartong och lite naturmaterial som vi hade plockat i skogen.  

Jag tänkte inte på hur det skulle bli från början, utan gick mer på känslan och försökte återskapa "vårbäcken" efter min fantasi.
Limmade först fast silkespapper på kartongen
för att få en skogsbakgrund, och la upp höns
nätet, uppifrån och ner.

Jag trädde in silkespappret i hönsnätet och

klistrade fast naturmaterialet med limpistolen.

Hur ser "vårbäcken" ut om natten?

Vad händer om jag tillför ljus?

Jag satte dit en ljusslinga som fick sticka

ut ur hönsnätet

(blev inspirerad av workshopen

med ljus och skuggor).

Det känns som bäcken har

fått nytt liv (transfigurering).

Nu gjorde jag vårbäcken själv i lugn och ro, för att åter känna känslan. Det var jätteroligt att se hur det växte fram utan att jag hade någon plan, det bara blev. Så här skulle man mycket väl kunna göra med barnen på avdelningen. Skulle vara spännande att se processen.

"Den farliga resan" av Tove Jansson

Tarja gick igenom barnbilderbokens historia. Berättelsen om "Askungen" hittades i Kina år 800 f.kr. Vem kunde tro det! "Askungen", "Törnrosa", "Rödluvan och vargen" etc. var sederlärande/uppfostrande böcker. Sensmoralen var t.ex. att man skulle lyssna på sin mor och far, inte gå med främmande människor, för då kunde det gå illa. Först berättades sagorna muntligt, mestadels av kvinnor, innan det blev barnbilderböcker.

Barnbilderböckerna har en själslig rening - katarsis. Karaktärerna är tydliga i sina roller och barn känner igen sig i detta.

Genom sagan kan barnet:

• sätta ord på sina känslor
• utvecklas känslomässigt
• utveckla språket
• stärkas i sin identitetsutveckling

Sen var det dags att göra en bildanalys av "Den farliga resan". Jag hade läst den innan och var väl inte jätteförtjust. Ingen bok jag spontant skulle läsa för barnen. Boken handlar om tristess, skräck, katastrofer, äventyr och ett lyckligt slut, där hon till sist kommer hem.

Vi delades in i grupper och skulle analysera ett uppslag i taget i en viss ordning. Min grupp fastnade länge på första uppslaget, på den denotativa och den konnotativa nivån,

• vad ser vi?
• vad symboliserar detta, vad står bakom?

Det var intressant och roligt att höra allas olika analyser och tolkningar. Vi hann bara nudda vid den konstrukvistiska nivån,

• historisk kontext
• kan vi se klassaspekter?
• genusperspektiv?
• vad händer med oss på ett djupare plan?

Till sist blev det ett spännande slut när Tarja berättade om Tove Janssons livs historia. Efteråt kunde man se tydliga paralleller mellan hennes liv och bilderna, det blev så intressant, boken fick en annan betydelse.

Eget arbete 5, den pedagogiska miljöns betydelse för det skapande arbetet

Taguchi Lenz (1997) menar att miljön är den "tredje pedagogen", grundtanken är att förskolemiljön skall kunna erbjuda något annat än hemmiljön och att barnen skall kunna utnyttja miljön och föremålen i den på sina egna villkor. Materialen skall finnas tillgängliga på en höjd som passar barnet och exponeras i barnets synfält. Barnen skall ha tillgång till en mängd material som "normalt" inte finns eller som inte är tillåtet att leka med hemma.

Det gäller att arbetslaget har samma barnsyn, att vi pedagoger har en stark tilltro till barnets förmågor. Miljön skall vara välkomnande och tillåtande och präglas av öppenhet, delaktighet och att barnen har möjlighet till att få vara ostörda vid behov. Det skall också finnas en struktur där barnen tydligt kan se vad man kan jobba med. Materialet skall vara synligt och lättillgängligt för barnen på deras nivå, för att uppmuntra barnens eget skapande. Om allt material är tillgängligt så tillåts barnen att bli kompetenta. Lär vi barnen från början hur man använder t ex en limpistol, verktyg mm så blir de säkra användare och självständiga.

Jag har fått en större medvetenhet när det gäller miljöns betydelse för verksamheten. Jag ser det tydligast på barnen hur de blir påverkade. Barnen på min avdelning har blivit mer kreativa fått inspiration och tycker det är roligt att testa, undersöka och pröva olika material. Och framförallt har de blivit mer självständiga och fått ett större självförtroende, barnen vet att de kan.

Grupparbete i baslag 3 - Sokratiska samtal kring den pedagogiska miljön.

Vi hade grupparbete på Anuchkas förskola Berget i Mölndal. Det var halt och regnigt men vi kom fram till slut. Vi började med att gå runt på avdelningarna och reflekterade lite kring den pedagogiska miljön. Sedan samlades vi i personalrummet och medan vi fikade tittade vi på bilder från Solgläntans förskola.
Vi kom överens om att utgå från Sokratiska samtal med en frågeställning och ett mål:

Frågeställning: Hur upplevde vi den pedagogiska miljön på Solgläntans förskola.
Mål: Att samtalet skall flyta på.

Vi hade samtal om den:
synliga pedagogiska miljön - arkitektur, möblering, material, planlösning.
osynliga pedagogiska miljön - förhållningssätt, synsätt på barn/vuxnas roll/kunskap och lärande.

Alla rum på Solgläntans förskola var väl genomtänkta med utmanande material och möbler som var anpassat efter barnens utveckling och behov. Det fanns många olika stationer med mycket material, men lite av varje. Mycket av materialet som ett-åringarna får undersöka och pröva står framme. Det fanns en röd tråd genom alla avdelningar där man tillåter barnen att bli kompetenta. Var sak hade sin plats och man såg tydligt vad barnen kunde jobba med. Vi tyckte att det var många positiva intryck på en gång och det var svårt att ta till sig allt men ett väldigt inspirerande studiebesök. Vi pratade om att dokumentationen satt högt upp på väggen, var den till för föräldrarna eller barnen? Om bilder sitter för högt upp blir det inga samtal och samspel mellan barnen. Men det fanns säkert en tanke bakom...

Vi pratade om betydelsen av att pedagogen lyssnar på vad barnen är uppfyllda/intresserade av och bekräftar dem. Att pedagogen sitter på ett ställe med barnen vilket skapar arbetsro. På det viset ser man vad barnen är intresserade av och kan göra förändringar efter deras behov.

Vi tänkte på att det är mest den pedagogiska innemiljön som utbildningen och studiebesöken handlar om. Vi saknar samtal om den pedagogiska utemiljön som oftast också behöver utvecklas. Att barnen får samma möjligheter ute som inne till lärsituationer.

Till sist samtalade vi om att det fanns stora skillnader i den pedagogiska miljön på Anuchkas förskola. Hennes avdelning Fjärilen var inbjudande, med små rum i rummet, här fanns en tanke med möblering och material på barnens nivå. Vi pratade om miljöns betydelse, barnsyn och kompetens.

Utvärdering:
Samtalet flöt på, vi kompletterade varandra. Alla fick prata lika mycket och det blev intressanta samtal. Vi hade ingen samtalsledare, det var vi lite till mans. Alla var delaktiga och det var roligt.
Tack Anuchka för en trevlig kväll och dina jättegoda muffins!